Påsk veckan är nu nästan slut.
Den har bjudit på ett omväxlande väder minst sagt. Början på veckan var det kallt och regnit , men till långfredagen bröt solen igenom molntäcket och det blev en riktigr varm och solig dag.
Med förhoppning om att vi skulle kunna sitt i vårat utrrum på påskafton dammsög jag och dammorkade jag för att ta bort spindelväven som fanns där.

När jag var barn var det otänkbart att det skulle utföras något arbeter i hemmet på långfredagen, förutom matlagning.. Vi barn skulle vara tysta och stilla, inga högljudda lekar eller spel Absolut inte fick vi vara ute och leka. Alla affärer och nöjes tillställningar var stängda, ingen BIO . ingen glad musik på radion. Allt skulle vara tyst och stilla som en påminnels om Jesus lidande och död på korset. Som jag kommer ihåg var detta en av årets tråkigast dagar, den vill aldrg ta slut
Tur att det har ändrats på detta.

Påskaftonen kom som väntat med sol och värme. Vi dukade till påskmiddag i uterummet.
När solen försvann och mörkret sänkte sig tände jag alla min ljuslyckter,(jag har många) Även kaffet och tårtan serverades " ute". En del rakter lyste då och då upp den mörka himmelen och spred sitt stjärnfall över oss..Detta var den första kvällen som vi kunde sitta där, alla verkade glada och mätta när de bröt upp.inge klagade på att de frös.

En dag i veckan på jobbet mötte jag en påskärrning som kom i korridoren , det var något aldeles oväntat,det var alltså inget litet barn utan en vuxen,som kom emot mig med sin kvast. Det var inte förrän hon började prat som jag insåg att det var en av mina arbetskammrater som hadde klätt ut sig. Vi skulle fira påsken med en smörgås och kokt ägg , hon ville då skoja med oss.

Det inträffade också ett annat oväntat möte i veckan.En dag när jag var och handlade kom en kvinna fram till mig, hon frågade om jag kännde igen henna. Då jag är jättedålig på att komma ihåg folk var jag tvungen att svara att det gjorde jag inte. Hon berättade då att vi hadde varit klasskamrate, vilket jag inte kom i håg då.Hon sa att hon inte varit så snäll utan varit en av dem som mobbade oss andra iklassen. När jag kom hem började jag funder , kanske att jag minns henne som en av de som jag varit rädd för i skolan försökt att inte prata med, försökt att inte synas så hon inte skulle se mig. Tänk vad många tråkiga minnen ett sådan möte kan föra med sig.

Mobbning i skolan har före kommit i alla tider, men det tycks nu vara ett problem som det pratas mycker om, Hoten och det fysisk våldet har också blivit råare och mera elakt. Läst idag i en veckotidning om en 13 årig pojke som inter klarad av det utan tog sitt eget liv. Vad skall vi som vuxna göra för att detta inte skall hända? Vad är det för samhälle vi låter våra barn växa upp i?
Hoppas att vi alla kan hjälpas åt för att det skall bli en tryggare livsstil på alla våra skolaor.

Var på en föreläsning som handlade om att vi skall ta vara på barns kreativitet och skapar gjädje, för det kan utvecklas och bli något stor. Att skap en trygg barndom- ger ett tryggt liv.'