I går var jag hos min vänninna som fyllde år.

På kvällen när jag satt och titta i en gammal tidning som jag skulle slänga hittade jag dessa funderingar om åldedomen. Man är inte (riktigt) där ännu, men nog väcker raderna igenkännande leende ändå....

"Ingenting är som förr,
Allting är längre bort när man går. Det är dubbelt så långt till butiken, och jag har lagt märke till att det är en ny backe där också.
Jag har slutat att springa efter bussen, den går när den går. Och det ser ut som de gör trapporna mycket högre nu än vad de gjordes förr.
Och har du lagt märket till vad små bokstäverna i tidningen har blivit?
Det är ingen vits heller att be någon läsa högt, alla talar så lågt numera att man knappt hör vad dom säger.
Och fy så trånga kjolarna blivit, särskilt runt livet och höfterna.
Till och med folk förändrar sig, de är mycket yngre än jag var i deras ålder. Och för det andra så är folk i min ålder mycket äldre än jag.
Jag stötte på en skolkamrat för en tid sedan, hon hadde blivit så gammal att hon inte kände igen mig.
Och när jag såg mig i spegelen i morse så såg jag att dom inte gör så bra speglar som förr."

Att åldras är en del av livet- man får ta sig själv med humor.

Tänkvärt- Det är inte det vi läser utan det vi kommer ihåg som gör oss lärda.